I stunder av smärta och sorg kan vi finna styrka och insikter. I fredags fick jag ta avsked av en person som lämnat jordelivet alldeles för tidigt. Trots min tro på att vi enbart lämnar jorden fysiskt, att vår själ är evig och går vidare till andra sidan, så är det trots det en enorm tomhet när någon går vidare före oss. På begravningen fick vi lyssna till den vackra sången ”Gabriellas sång”. Medan jag lyssnade till orden så virvlade tankarna och känslorna runt omkring inom mig.
Det är nu som livet är mitt
”Gabriellas sång”, skriven av Stefan Nilsson
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått
Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till
Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans
När jag var 19 år så tatuerade jag in några grekiska ord på min arm. Ord som jag förevigt vill bli påmind om. Ζήσε τη Ζωή – Lev livet. Jag har alltid levt efter mottot att livet ska levas, att fånga varje dag och inte skjuta upp saker. Jag har försökt att leva i nuet. Kanske kan en anledning vara för att jag själv sett hur snabbt min mamma blev sjuk i MS och hamnade i rullstol. Min mamma som var aktiv, som älskade att spela fotboll och dansa. Att uppleva sådant på nära håll får en att inse att livet kan förändras snabbare än vad vi tror. Det fick mig att förstå hur skört livet är och att vi inte kan ta det för givet.
Jag har verkligen försökt att leva till fullo. Men idag när den vackra låten ”Gabriellas sång” sjöngs i kyrkan och tårarna rann så blev det en påminnelse. En påminnelse om att verkligen göra det man älskar trots sina rädslor. För man vet ALDRIG om man har en morgondag. Vi kan bara leva nu, för vi vet inte om vi har något sen. Det gjorde mig också ledsen av insikten om hur många människor som inte lever livet. Om livet nu är så skört och kan förändras eller ta slut på ett ögonblick, då borde vi ju verkligen ta till vara på det? För att göra det så måste vi sluta att vara så in i bänken rädda! Rädda för att göra fel. Rädda för vad andra ska tycka. Rädda för att göra tvärtemot än vad samhället lärt oss. Rädda för att bli avvisade. Rädda för att göra bort oss. Rädda för att visa vårt sanna jag. Rädda för att sätta ner foten. Rädda för att uttrycka våra behov. Rädda för att vara sårbara. Rädda för att bli sårade. Rädda för känslor. Rädda för kärleken. Rädda för att misslyckas. Rädda för att bli sjuka. Rädda för att dö. Rädda för att leva. Så många lever i rädsla. Så många tillåter rädslorna att styra livet och göra avkall på drömmar, känslor och sann kärlek. Vi måste överkomma våra rädslor, och inte låta dem hålla oss tillbaka från att leva vårat liv till fullo. Vi får inte spilla dyrbar tid genom att inte göra det vi vill eller vara med dem vi vill. För det är att vara nonchalanta mot livet! Att vara nonchalanta mot oss själva! Jag är så trött på det! Så trött på att rädslor ska stå i vägen. Jag har fått nog!
Livet pågår just i denna stund. Här och nu. Vi ska ta tillvara på tiden. Vi ska ta tillfället i akt att göra det vi drömmer om, att göra det vi älskar, att älska, att förlåta, att uttrycka hur mycket vi älskar varandra, att spendera tid men dem som är viktiga för oss, att visa världen vilka vi är, att leva. Här med svär jag att jag ska göra mitt bästa för att aldrig mer låta obefogade rädslor att styra mitt liv. Livet skall levas till fullo. Jag vill känna att jag lever – Är du med mig?
