Hela livet är en stor skola där vi hela tiden lär, genom mötet med oss själva och genom mötet med andra som speglar oss. När vi zoomar ut en bit och kan se hela bilden så är det lättare att se vad det var som vi skulle lära oss i denna stunden i livet. Varenda gång en ny insikt landar in så känner man hur man växer och ens medvetenhet expanderar. Med en större medvetenhet kan man se och förstå mer i livet. Det är ungefär som att jämföra med en fyr, när vi får en ny insikt, när vi lärt oss något nytt, då ökar vår medvetenhet, då kan vi ta ett steg upp för trappan. När man är högt upp i den där fyren då är det väldigt lätt att få en god sikt genom att blicka ut över ett större område och se hela bilden, än om man är längst nere i fyren och kanske inte kan se något alls för träden som är i vägen och skymmer sikten. Jag känner mig så välsignad när jag får insikter. Det kan vara lätt att läsa något eller att höra något, men när jag verkligen på djupet förstår någonting – då jag får den där insikten som känns i hela kroppen när den landar in. Den upplevelsen gör mig så glad och tacksam. För mig är en insikt en medvetenhet om att jag precis lärt mig någonting nytt och när jag upplever det nu för tiden så får jag en eufori känsla i kroppen. Det är fantastiskt! Jag uppskattar så mycket att få nya lärdomar! Här om dagen så träffade en ny insikt mig som en blixt från en klar himmel. Baaam, sa det! Det var egentligen något jag redan visste om, något mitt logiska tänkande, något som mitt huvud kunde förstå. Men det är en stor skillnad på att tänka något och att känna något. När insikten trillade in så kunde jag känna det i hela kroppen, jag kunde förstå i hjärtat, inte bara intellektuellt. Väldigt ofta har vi ett skevt förhållningssätt till hur relationer skall vara. När jag säger relationer så menar jag alla typer av samvaro med andra människor – familj, vänner, partners, kollegor och så vidare. Vi kan ibland vara väldigt trångsynta när det kommer till relationer. Vi har förväntningar på att saker och ting skall komma till oss helt färdigt. Tänk dig att du vill köpa en kopp gjord av keramik. Den levereras antagligen till din dörr, inpacketerat i vackert presentpapper och att allt är helt perfekt. Det vore ju i och för sig oerhört skönt, då skulle vi slippa göra någonting alls. Vi skulle inte behöva tillverka den där koppen och allt jobb som ligger bakom tillverkningen, den fina inpackningen och leveransen till din dörr. Men vad skulle vi då lära oss? Och skulle den där koppen bli personlig för dig? Tänk istället om du får en lerklump, av bästa möjliga kvalité, den kan du forma och av den kan du skapa precis exakt vad du vill. Den där lerklumpen har en sådan stor potential, att du skulle kunna göra nästan vad som helst med den. Du kan välja om du vill ha en kopp eller kanske vill du hellre ha ett fat? Det som krävs från dig är lite ansträngning i form av tid, energi och kärlek. Genom att jobba med den där lerklumpen så kan du forma en kopp, precis så som du vill att den ska se ut, tänk dessutom så mycket du skulle lära dig på vägen! Såhär tänker jag att det är med relationer, framförallt när det kommer till partners. Ibland förväntar vi oss att den där personen ska komma in i vårat liv, pang boom säger det och allt bara är helt fantastiskt från start! Eller? Hur ofta händer det, egentligen? Kan det vara så att vi är lite för trångsynta om vi tror att detta är det enda sättet det skall vara på? Kanske kan det vara så att relationer behöver man snarare jobba med? Det viktigaste är att det där man utgår ifrån, att själva grundmaterialet är bra och av fin kvalité. Så att vi sedan kan forma den till att bli så som vi vill ha det. Relationer kommer nog ganska sällan in i våra liv helt färdiga och perfekta. Det är inte meningen, vad ska vi då lära oss som kan ge oss insikterna så att vi kan få klättra uppåt i den där fyren? Jag tror att vi behöver jobba tillsammans med den andra personen. Att man hjälper varandra, man utmanar varandras rädslor men man stöttar varandra i dem också, man hjälper varandra att växa helt enkelt. Då kan vi forma den relation vi önskar, tillsammans. Samtidigt som vi strävar mot något som vi känner oss nöjda med, så lär vi oss på köpet och på så sätt får vi en högre medvetenhet. Om kvalitén finns där från början, om grundmaterialet är bra – om kärleken finns där – då kan man tillsammans skapa ett helt fantastiskt mästerverk! Var tacksam för dina relationer och vad dem ger dig. Var tacksam för allt dem lär dig, se dem som dina läromästare, även de som du kan uppfatta som krävande. Var tacksam för varje gång du lär dig någonting nytt och tänk på den där fyren och hur du hela tiden är påväg uppåt! Livet är en fantastisk skola! Livet är så fullt av möjligheter! Ditt liv är en välsignelse och potentialen är ändlös – så lev, älska, skratta och njut!
Att helas eller förgöras
Denna starka kraft, så kraftfull, så stor och oövervinnelig. En kraft som kan både hela dig men som också kan förgöra dig. Vad skulle du göra med en sådan kraft? Det skulle kunna vara din väg till största lyckan i livet, men det skulle också kunna vara din väg till största olyckan och smärtan i livet. Utgången kan du inte veta innan du nyttjar kraften, och resultatet är 50/50. Skulle du våga använda dig av denna kraft? Kraften har ett namn – kärlek. Jag har inte bara min egen upplevelse, utan jag har också mött så många människor som delat med sig av sina tankar och upplevelser kring kärlek. Det är inte konstigt att det är många människor som brottas med problem här. Jag slås av hur vanligt det är att många människor inte vågar gå in i känslorna, i kärleken de känner för en annan person. För det är en risk. Har vi en gång blivit brända så sätter det sina spår. Jaget, eller vårat ego, kommer ihåg smärtan av att bli lämnad eller bortvald. Att inte gå in i ett nytt förhållande igen är det mest ”logiska” för egot, för att skydda dig från att uppleva den smärtan igen. Att få sitt hjärta krossat kan vara en av de värsta av smärtor vi kan uppleva. Jag tror att vår själ livnär sig på kärlek, i alla dess former. Vår själ, vårat innersta längtar hela tiden efter detta. Men vårat jag, eller egot, väljer att hålla kärleken på distans. Vi kan helas med kärlek men vi kan också få våra hjärtan krossade. Kanske är det detta som jaget tvekar inför. Att ge sig hän, och följa med innebär en risk, det mest fruktade – att förlora kärleken. Detta är människans sårbarhet, vår akilleshäl, och det enda försvar mot smärtan är att jaget tar distans till kärleken. För den som inte ger sig in i leken, behöver inte leken tåla. Så väldigt ofta när vi börjar uppleva starkare känslor så kapitulerar vi. Vi är rädda för att bli sårade, för att bli lämnade, för att förlora kärleken. Så vi lämnar innan vi blir lämnade. Vi avslutar innan något kanske ens börjat. Nackdelen med detta är, som du säkert kan lista ut, att vi heller aldrig kommer ge oss möjligheten att faktiskt möta den stora kärleken i livet, möjligheten till att få uppleva delad lycka och denna enorma kraft med en annan människa, om vi alltid kapitulerar. Jag tror att saker händer av en anledning. Vi är här för att samla på oss erfarenheter och insikter, och jag tror att vi faktiskt, hur provocerande det än kan låta, någon gång måste få våra hjärtan krossade. En sådan upplevelse kan ge de största insikterna, det kan ge oss de största lärdomarna som kan påverka din personliga utveckling och förändra dig som person till det bättre. Så istället för att se kärlek som ett farligt vågspel, med risk att bli förgjord, så kanske vi kan välja att se det som en möjlighet till healing, lycka och lärdom? Slutligen, den som aldrig vågar satsa, kommer aldrig att förlora, visst är det så. Men kom ihåg, att den som aldrig satsar kan heller aldrig vinna. Det är nämligen bara den som vågar satsa, som kan vinna. Är du redo att ta en chans? Är du redo att öppna upp för den potentiella kärleken? Är du redo att få möjligheten att helas av kärlekens enorma kraft?
Ur ett nytt perspektiv
Vissa samlar på saker. Jag samlar på upplevelser. Jag samlar på livets vackra och lyckliga ögonblick. Jag samlar på allt det som händer här och nu. Jag samlar på allt det jag enkelt kan bära med mig, saker jag enkelt kan ta med mig den dagen jag väljer att inte vandra här längre. Jag skapar minnen. Jag lever här och nu. Jag är levande, så fri! Jag är i ögonblicket, stannar upp och bara låter det härliga överskölja mig. Är närvarande, i tillfället insuper jag världen med alla mina sinnen. Jag är törstig på livet, efter en lång torrperiod så dricker jag nu girigt ur livets bägare. Och jag njuter, det är underbart! När vi ser allt ur ett nytt perspektiv, när vi är i en sådan positiv sinnesstämning så kan vi plötsligt se det vackra och magiska i de små sakerna i livet. Tänk att det har varit där hela tiden, jag har bara tittat utan se. Men nu är jag här. Här och nu, just i detta ögonblicket, denna dagen, detta livet och det finns ingenting bättre, ingen annanstans jag hellre skulle vilja vara! Från ett annat ”state of mind” kan jag se världen på ett annat sätt. På ett nytt sätt, som om jag vridit på livet lite för att se det ur ett nytt perspektiv, ur ett annat ljus. Jag ser plötsligt hur vackra de gamla ekarna i skogen är, jag förundras över hur vacker den gula maskrosen i gräset är, jag njuter av månens reflektion i vattenytan, jag hör det porlande vattnet, jag ser den magiska dimman som vilar över ängarna medan horisonten långsamt ljusnar och färgas röd. När jag släpper taget och bara ger mig hän åt livet, när jag bara är, då låter jag energin få flöda fritt genom mig. Jag är ostoppbar. Jag är oövervinnerlig. Allt jag kan se är möjligheter. Jag ser inte längre bara en potential, jag lever potentialen, jag är den! Jag är fulländad precis just här och nu. Jag adderar detta ögonblick till min samling.
”Cut the cord”
Som vanligt inspireras jag av mitt egna liv och det jag upplever, de utmaningar jag möter blir det jag delar med mig av för att så ett frö hos dig som läsare. Jag upplever en period av avslut på flera plan just nu, en period av att öppna upp för sanning, samtal, avgörande beslut och att ”cut the cord” – kapa band. Idag skriver jag om de band vi har till varandra i relationer. Det kan vara band till andra människor som tar din eller den andres energi, på samma sätt kan det vara fantastiska band där vi ger varandra energi. Vi kan komma till insikt med att vi kan behöva kapa banden till människor. Det innebär inte nödvändigtvis att vi behöver ”göra slut” med vänner, familjemedlemmar och partners. Ibland kan det bara betyda att vissa relationer inte är hälsosamma för oss, den konstellationen som vi är i just nu, behöver bara byta form. Kanske behöver två vuxna syskon kapa banden som de haft som barn, kanske behöver de släppa den formen relationen har haft när den äldre tog hand om den yngre? Och nu istället skapa nya band till varandra – som två vuxna, två jämlika. Eller föräldern som måste kapa banden till sitt vuxna barn, och likaså skapa nya band – banden mellan två vuxna som båda kan ta ansvar för sina egna liv. Vänner och partners som byter form. Älskare som blir vänner, vänner som blir älskare. Men ibland, så är det kanske inte tillräckligt. Ibland kan vi behöva kapa banden helt. När tillfället kommer då vi är ”klara” med varandra. ”Jag vill inte släppa taget!” Säger kanske något inom dig. När den känslan kommer är det viktigt att lyssna till var känslan kommer från. Kommer den från din själ som säger att det är fel? Att det inte är dags att kapa banden? Att det finns mer att hämta i relationen? Eller kommer det från ditt ego, som bara är rädd för förändringar, rädd för att bli lämnad ensam? Att kapa banden, att lämna ett förhållande, oavsett om det är en familjemedlem, en vän eller en partner, kan göra ont men ibland är det nödvändigt. För att vi ska våga vara i våra känslor, för att våga möta smärtan så krävs det mod och styrka. Jag tänker ibland att det är som att rycka bort ett plåster. Ju längre vi väntar ju mer drar vi ut på smärtan, eller skjuter den framför oss. Det är bättre att bara göra det! Som i låten med Felix Jaehn feat. Patrik Jean: ”I’ve just gotta do it, I shouldn’t overthink it, so on the count of 1, 2, 3, I’ll go ahead to cut the cord” När det kommer till kärlek så sa en klok vän till mig: ”Det är svårt att börja på ett nytt kapitel om du inte läst klart det gamla. Så har du gamla känslor kvar att klara upp är mitt råd till dig att göra det först, annars är det svårt att göra något nytt helhjärtat” Han har såklart helt rätt. Det är ungefär som att jämföra om vår kopp redan är halvfull, då kan vi inte fylla den med något nytt. Vi måste frigöra plats. Vi måste göra oss av med det gamla, det som inte längre gynnar oss. Kapa de banden som inte längre ger den energi de ska. Detta för att göra plats för allt det nya ska kunna komma in i vårat liv. Vi måste göra plats för att attrahera in nytt, ny energi. Så när hjärtat kanske värker medan du släpper taget om något förgånget, så tänk på allt annat som du gör plats för. Tänk på alla nya saker, människor, upplevelser och möjligheter som du istället välkomnar in i ditt liv. Massor av kärlek till dig 
Reflektion
Jag tittar ner i vattnet, jag ser den unga kvinnan i spegelbilden som tittar tillbaka på mig. Jag känner igen henne så väl, sett de där blå ögonen så många gånger, så många år men ändå fastnar min blick på hennes ansikte. Hon ser så annorlunda ut, för en kort stund känner jag inte ens igen henne. – Vem är hon? Hon förändras och flickan med de blå ögonen ser upp på mig. Flickan med det stora bultande hjärtat, fyllt med kärlek och drömmar. Flickan som fått uppleva sin första av allt hon smakat av på livet. Det som fått henne att smaka både sött och salt. Jag vill vara med henne när jag ser hennes bekymmerslösa skratt och hennes pigga ögon. När hon är ledsen sträcker jag mig fram, vill stryka bort tårarna från hennes kind, viskar att allt kommer bli bra, men i samma stund som mina fingrar nuddar spegelbilden så är hon borta. Vattnet blir stilla. Jag ser en äldre dam, med vitt hår och pigga klara ögon, fulla av visdom. Hon ler mot mig och i örat hör jag hennes röst: ”Lev flicka lilla, ha inte så bråttom. Du är mitt i livet – lev, skratta, älska, upplev. Smaka på livet, var ett nyfiket barn som med tindrande ögon smakar sig fram i livet. Fyll en bägare med allt du vill ha, drick av det och njut. Stressa inte. En dag kommer du se tillbaka till var du är just nu. Den dagen kommer du ångra dig om du inte tog till vara på livet, på det livet som pågår just nu. Minns flickan du var, kom ihåg vem du vill bli på äldre dar. Men släpp nu blicken från backspegeln och släpp blicken från horisonten.” När jag sen prövande sträcker mig efter henne så försvinner hon. Jag ser åter den unga kvinnas ansikte i spegelbilden. Hon ler nu och hon sträcker fram sin hand mot mig, jag möter hennes hand, och där är hon. Jag ser den äldre damens leende och den unga flickans pigga ögon. Jag ser lekfullheten, jag ser visdomen. Jag ser allt det som format henne, jag ser allt det som hon en dag kan bli. Jag ser henne, precis som hon är, här och nu – full av potential men samtidigt så fulländad. – Det är ju hon.
Nymåne juli 2020
Nymånen som inträffade i måndags kväll syns nu på himlavalvet 
Denna nymånen är speciell, det är slutet på en längre fas, där vi nu kan släppa det tuffa som varit och nu går vi in i en ny fas.Enligt astrologin står denna veckan för villkorslös kärlek Dessutom har veckan inneburit starka energier, som jag tror många kan ha känt av. Det är en vecka där vi ”levlar upp”, vi höjer vår frekvens. När vi gör detta så är det mycket som faller bort från oss, saker som inte längre kan existera när vi befinner oss i en högre frekvens. Vi skalar av det som har lägre energier – de rädslor, beteenden, känslor, relationer och allt annat som inte längre resonerar med dig och din energi, det som inte känns rätt i hjärtat. Allt som håller dig tillbaka, håller dig nere, det är nu dags att släppa detta. För att istället fokusera framåt, fokusera på det som skänker dig sann glädje i livet, fokusera på det som är kärlek för dig. Sätt intentioner för framtiden, intentioner för dit du vill i livet. Längre kan inte osanningar finnas kvar, vi måste bli ärliga med oss själva, ärliga med våra känslor. Att våga stå upp för vad du känner, att acceptera och att våga uttrycka detta. I villkorslös kärlek kan inte rädsla existera. Var modig och välj kärleken. Kärleken för dig själv, kärleken för dina relationer och kärleken som finns i allt det du älskar att göra. När något kommer till ett avslut, så innebär det också att det är starten på något nytt
Nu kan du testa på Tidigare liv-terapi
Tror du på reinkarnation? Är du nyfiken på om du har levt ett liv före detta? Att återuppleva ett tidigare liv kan man göra bara för att man är nyfiken, men framförallt så kan det verka positivt och helande på både kropp och själv ur ett rent terapeutiskt syfte. Du får möjlighet att lösgöra blockeringar i form av att frigöra minnen, tankar, känslor och trauman som lagrats i din själs minnesbank och som kan påverka dig i ditt liv idag. Det är inte heller ovanligt att du får stärkande insikter kring vem du verkligen är och din potential, som kan hjälpa dig framåt i detta livet. Som Holistisk livscoach och helar så guidar jag dig in i en djup avslappning där du sedan tryggt kan få uppleva ett av dina tidigare liv. Du kan vara trygg i att din själ bara kommer att visa dig vad du är redo att se och vad du är redo att bearbeta och läka. Tidigare liv-terapin tar cirka 1,5 h. Efter terapin samtalar vi kring det du upplevt.Just nu kan du få testa på Tidigare liv-terapi för 500 kr! (Ordinarie pris 950 kr) För att boka så smsa eller ring mig på 0762275068, eller skicka ett mejl till powerwithinpw@outlook.com Välkommen
Själslig läkningsprocess
Alla mina inlägg som jag gör här på bloggen är personliga, allt jag skriver är hämtade utifrån egna erfarenheter, tagna ur mitt eget liv, lärdomar som gett mig insikter och som väckt tankar som jag gärna vill dela med mig till dig som läsare. Men idag blir det ett inlägg som är lite mer personligt än övriga inlägg, men jag hoppas att detta skall kunna vara till nytta för dig, ge dig mod att öppna upp eller vara till tröst för någon annan som känner igen sig i det jag skriver. Idag skriver jag lite om hur jag upplevt när den själsliga läkningsprocessen tagit fart inom mig. Den senaste tiden i mitt liv har varit ganska tumult, detta på grund av den enorma läkningsprocessen som startade i mig vid årsskiftet 2019-2020, som har speedat upp min personliga utveckling. Karma, tidigare liv och oläkta sår har alla kommit på löpande band och avlöst varandra. Det har varit en enorm prövning på alla nivåer i livet, som framförallt har kantats av så mycket tvivel. Tvivel på min egen inre röst, tvivel på livet, tvivel på kärlek, tvivel på vänskap, tvivel på min kapacitet, ja tvivel på allt. Tillit har varit min livboj i detta mörka och djupa vatten av tvivel, något jag först inte ville ta hjälp av men som jag nu tvingats inse varit mitt enda hopp. När vi genomgår dessa läkningsprocesser, där saker från vårat förflutna blandat med utmaningar i nuet dyker upp en efter en, så kan det vara lätt att tappa fotfästet. Ibland har det känts som om jag stått mitt i en storm på ett halt berg vid havet, där jag försökt hålla balansen, att stå stadigt, men ibland har jag inte lyckats, utan jag har fallit. Men det är okej, så länge man inte ger sig, och tar sig upp igen! Tilliten har jag övat på, när jag väl fallit så har tillit kommit där som den räddande bojen på det stormiga havet. Tilliten till att allt en dag framöver kommer bli bra, tilliten till att det finns ett högre syfte med detta jag genomgår som jag själv ännu inte kan se, tilliten till att jag en dag kommer att se tillbaka på detta från ett lättare och ljusare ställe i livet, kanske till och med med tacksamhet för allt det jag lärt mig och för att det gjort mig tuffare och starkare. Redan idag kan jag faktiskt blicka bakåt någon månad och känna tacksamhet för det jag genomgått, utan det hade jag inte kunnat bli den jag är just nu, eller kunna åstadkomma det jag ska i livet. Jag hade bett om att få skala löken, att hitta in till mitt autentiska jag, att läka och släppa allt jag inte har nytta av längre, och det är just detta jag fått med, bara det att allt har kommit i en sådan enorm fart, men jag är ändå tacksam. Det är så mycket detta har gett mig, sådant som jag kan använda mig av för att hjälpa andra människor. Att själv genomgå en ”skärseld” ger mig förståelse när andra människor är där, då kan jag vara den som står vid deras sida. Dessutom tror jag att genom att uppleva alla de starka känslor jag gjort så kommer jag kunna gestalta dessa så väl i min kommande bok. När man skriver medan man är i affekt så är jag säker på att den autentiska energin man förmedlar kan gå rakt in i läsarens hjärta och påverka extra starkt. Jag är fortfarande på den där resan, jag känner att jag fortsätter att prövas var dag, även om det går lite i perioder. Känslan av att vara bipolär har dykt upp, ena dagen är allt på topp och jag är full av energi, för att sedan till nästa dag störta rakt ner i djupet då jag helst bara vill gå och gömma mig och dra täcket över huvudet. Men jag vet också att många andra människor känner av detta, och det har också att göra med skiftet i energier som vi är inne i just nu i världen. Det är ungefär som om att vi ska hitta rätt frekvens, som att vi ska byta radiokanal och det kan vara lite svårt att ställa in rätt kanal på radion, det kan vara lite svårt att hitta det exakta läget där det är helt utan brus. Allt detta är en lång historia och väldigt personlig, men en dag kommer jag dela med mig av denna resan. För om det är något jag har förstått så är det att jag ska dela med mig av allt jag genomgått, att alla mina anteckningar kring det jag upplever en dag kommer få samlas, redigeras och göras om till ett format som passar att bli läst för allmänheten. Jag ser fram emot att en dag få dela med mig av detta, att få berätta för andra, att få inspirera, att få trösta, att äntligen få förklara allt. Just nu är allt i denna läkningsprocess så färskt, så nytt, så skört att det måste få stanna hos mig, men en dag så ska jag dela allt med er där ute. Tills dess kommer jag fortsatt hålla er uppdaterade på bloggen, och jag kan redan nu avslöja att det kommer inom kort komma en serie inlägg på ett mycket spännande tema! Detta ska bli så spännande och framförallt att få höra eran respons på detta. Till dig som just nu befinner dig i en liknande läkningsprocess i livet, till dig vill jag säga två ord – acceptans och tillit. Acceptera det du känner och upplever, även om du inte gillar det, säg då ”jag accepterar att jag inte gillar det jag upplever just nu”, detta avdramatiserar känslor och lossar dess hårda grepp kring dig. Sedan så känn tillit till att allt du upplever har ett syfte, ha tillit till att du är stark nog för detta, ha tillit till din magkänsla. Jag vet så väl att det kan vara svårt att ta in när man är
Släppa taget om sitt förflutna?
Vi hör ofta att vi borde släppa taget om det förflutna. Men hur gör man det? ”Ja men släpp det nu!” Kanske har du fått höra det någon gång? Men att släppa taget om något i vårat förflutna är inte alltid så enkelt som det kan låta. Det är inte alltid något vi bara kan välja sådär. Att kalla det att släppa taget kanske inte heller är det korrekta ordvalet? Tänk dig ett barn som går till skolan med ryggsäcken på ryggen fylld med böcker. Tänk om vi skulle säga till barnet ”Vet du vad, ta av dig ryggsäcken så slipper du bära den tunga väskan”. Det skulle visserligen vara en omtänksam tanke, men tänker vi ett steg längre så skulle ju barnet inte få med sig all kunskap som den behöver ha i skolan? Om vi ser barnets ryggsäck som en av de där ryggsäckarna vi själva bär med oss, fylld med våra upplevelser och handlingar. Vi kanske tror det är det enkla och bästa att göra, att plocka bort de där tunga sakerna och göra oss av med dem bara? Men det finns en viktig aspekt i detta, om vi plockar ut en av de där sakerna från det förflutna och bara kastar bort den så hoppar vi över ett steg. Vi behöver ha kvar kunskapen av allt vi upplevt, det är detta som är livet! Men misströsta inte, de där tunga sakerna som man vill ”släppa taget om”, vi kan göra något med dem! Men att säga att vi släpper taget om det förflutna är kanske inte korrekt, ett bättre ordval borde vara att säga att vi måste LÄKA. Så vi kallar det att vi behöver läka eller hela något i vårat förflutna. Detta kan kännas obehagligt, vårat ego fungerar i detta avseende som våran självbevarelsedrift, något som vill skydda oss från saker som kan upplevas som något som skadar oss. Uttrycket ”släppa taget” brukar innebära att vi upplevt något som negativt, annars skulle vi inte vilja göra oss av med det. Så egot skulle helt klart helst bara vilja ”släppa taget”, förtränga och gömma undan de otrevliga upplevelserna, helst på säkert avstånd, långt bort i något litet mörkt hörn. Att istället läka något, att åter igen ta upp det där till ytan, det som smärtar och sårar, att låta det komma upp igen, det vill inte egot. Min upplevelse är dock att vi ibland behöver detta, vi behöver bearbeta. Jag vet att det kan vara jobbigt för dig att höra, jag kan också drabbas av påminnelsen, sucka högt och känslan av ”nej nej nej, vill inte!” kryper i mig medan jag skakar på huvudet och backar långsamt baklänges. För det är jobbigt, och det krävs en hel del av oss som människor att ta tag i vårat förflutna. Det krävs en stor portion mod, en del självinsikt, ärlighet, acceptans och förlåtelse. Det är tunga bitar, men vi behöver detta för att kunna läka oss själva, för att hela ditt förflutna för att du ska kunna försonas med det och inte längre låta det vara något som tynger dig. Du kommer aldrig kunna plocka bort erfarenheterna och upplevelserna, och det är inte meningen för du behöver bära med dig den kunskapen. Men du kan läka, du kan låta dig själv hela ditt förflutna. Ibland klarar vi det på egen hand, genom meditation och att göra regressioner på egen hand med mera, men ibland kan det vara skönt att få hjälp med att läka. Ibland kan det vara skönt att få prata med någon. Samtal är så läkande, att uttrycka ord högt är så oerhört mer läkande än vad vi kan förstå! Effekten den har på dig, där du högt får uttrycka det där du bär på där inne, samtidigt som du också får höra dig själv säga det, det är sådan enorm läkning! Vi behöver alla någon att prata med ibland, någon vi känner oss trygga med där vi kan få lätta på hjärtat för att läka och gå vidare i livet starkare än någonsin! Känner du att du behöver någon att prata med? Vill du ha hjälp att läka? Hos mig kan du komma på livscoachning, samtal där vi pratar om det du behöver. Du kan också kombinera samtal med en avslappnande healing/healing massage behandling Läs mer här: https://www.bokadirekt.se/places/power-within-kroppsverkstan-30031
Livets överraskande ups & downs
Livet är bra spännande. Det går upp och ner, ner och upp, ibland långsammare, ibland snabbare. Det är som en berg- och dalbana. Ibland är det som att åka den i mörkret. Vi vet inte vad som väntar precis framför oss, likaväl som den kan stupa neråt i full fart så kan den också gå uppför i långsamt tempo. Dagens inlägg handlar om just detta, hur lite vi vet om livet, hur saker och ting kan bli helt annorlunda än vad vi tänkt oss, på ganska kort tid dessutom. Eller ja snarare, hur vi ibland inte kan styra vart vi ska, det är tillfällen då vi bara ska åka med. Jag trodde att jag hade saker och ting ”figured out”, som det praktiska engelska uttrycket lyder. I perioder i livet har jag, med stor mörda och ofta med ett stort motstånd , släppt ratten och satt mig i baksätet. Jag vill ju så gärna vara med, ha en hand på ratten. Kontroll, kallas det. Jag vill ha kontroll, för att jag tror mig veta var jag ska och vilken väg som är bäst för mig. Men så kommer det tillfällen i livet som överraskar, ja som verkligen rycker undan mattan under fötterna. ”Haa, nä du, det var inte rätt väg att gå!” Jag kliar mig i huvudet, men vad är det här nu då? Vad ska det här föreställa? Det här var INTE vad jag hade tänkt mig, åh nej, långt ifrån! Jag skakar på huvudet och håller ut handen framför mig för att i protest visa att, åh nej dit ska jag inte! Nä, det hade jag redan bestämt, jag skulle INTE åt det hållet i livet, det var ju det ENDA jag visste säkert, att om det var någonstans jag INTE skulle så var det åt det hållet. Men så står jag där och pressar bort, nej nej nej, inte dit! Men hur jag än gör så verkar det som om det där kommer allt närmare ändå, det liksom smyger sig på mig, slingrar sig omkring mig, nästlar sig in och så plötsligt så står jag där. Där, på det stället i livet, åt den riktningen jag absolut inte skulle gå åt. Genom att tydligt ha tagit avstånd, med händerna ut från kroppen för att visa, att åh nej kom inte nära mig, jag vet att den vägen inte är rätt för mig, så sakta sakta så kommer det ändå närmare mig. Förvirrat ser jag mig omkring, vad är det som händer, frågar jag mig själv? Det här skulle inte hända? Detta var DET SISTA som skulle hända, detta var det enda jag trodde jag var säker på. Så vad hände då? Allting är inte alltid vad det verkar vid första anblicken har jag lärt mig. Naiv är jag som tror att jag har någon typ av x-ray blick, som kan både se, känna och veta sanningen vid en första anblick av något. Men saker och ting är ibland täckta av saker, av murar, av lager, av smuts. Och hur ska man då kunna se sanningen, det autentiska, kärnan, som finns där innanför om allt ligger skyddat och dolt? Vid en närmare titt, när man börjar röra runt där lite, först då kan man få nys om någonting annat som vilar där innanför. Långsamt så skalas löken av, ett i taget så faller det bort. När första skalet åker av och jag gör min första positiva, och mycket överraskande upptäckt, så tänker jag att det kanske bara råkade vara en sak jag faktiskt gillade med löken som jag först ansåg som något dåligt. Så jag lägger ingen större vikt vid det, för som sagt, jag har ju redan bestämt mig att jag ska ändå inte åt det hållet i livet. Men sen är det som om den där löken börjar skala av sig själv, utan att jag valt det. Skal efter skal åker av, och för varje gång blir jag mer och mer överraskad av det fina jag hittar där innanför. Men jag är fortsatt bestämd vid att jag ska fortsätta åt mitt förutbestämda håll i livet, och ska INTE ditåt, lök är inte min grej ändå liksom … Det är först när nästan hela löken är skalad och jag stannar upp och ser på den glänsande ovala lilla löken som är kvar där innanför, det är först då jag inser att allting jag har upptäckt när skalet fallit av har enbart varit positiva saker. Först nu kan jag förstå varför löken hade fläckar och jordfläckar på vissa ställen på sitt yttersta skal, det hade inte alls att göra med det som mitt intellekt sa vid en första anblick. Det fanns andra faktorer som låg bakom det, och inne vid kärnan är de ändå oviktiga. Ibland kan vi människor vara snabba att döma, att det där är inte för mig, den vägen i livet är inget för mig, för att vi tittar utan att se. Men vid en närmare titt så kan det faktiskt vara exakt rätt väg för oss. Det är just vid sådana tillfällen i livet som det är bra att sitta i baksätet och ge fasen i ratten! För hade vi styrt så skulle vi aldrig tagit den vägen, vi hade kört dit allt såg fint ut vid en första anblick, dit där vårat intellekt tyckte det såg trevligt och enkelt ut. Men när vi låter livet, magkänslan, universum eller vad du nu vill kalla det, hjälpa oss så kan vi ta oss till ännu bättre ställen i livet. Vägar eller platser vi inte skulle ha sett eller förstått med vårat intellekt. Sen är det dessutom väldigt spännande att ibland åka berg- och dalbana i mörker, speciellt när saker och ting dyker upp helt oväntat, som en snabb nerförsbacke som får det att kittla till härligt i magen. Känslan av ovisshet som snabbt kan förvandlas till eufori. Hold on tight and just let go.
