Jag tittar ner i vattnet, jag ser den unga kvinnan i spegelbilden som tittar tillbaka på mig. Jag känner igen henne så väl, sett de där blå ögonen så många gånger, så många år men ändå fastnar min blick på hennes ansikte. Hon ser så annorlunda ut, för en kort stund känner jag inte ens igen henne.
– Vem är hon?
Hon förändras och flickan med de blå ögonen ser upp på mig. Flickan med det stora bultande hjärtat, fyllt med kärlek och drömmar. Flickan som fått uppleva sin första av allt hon smakat av på livet. Det som fått henne att smaka både sött och salt. Jag vill vara med henne när jag ser hennes bekymmerslösa skratt och hennes pigga ögon. När hon är ledsen sträcker jag mig fram, vill stryka bort tårarna från hennes kind, viskar att allt kommer bli bra, men i samma stund som mina fingrar nuddar spegelbilden så är hon borta.
Vattnet blir stilla. Jag ser en äldre dam, med vitt hår och pigga klara ögon, fulla av visdom. Hon ler mot mig och i örat hör jag hennes röst: ”Lev flicka lilla, ha inte så bråttom. Du är mitt i livet – lev, skratta, älska, upplev. Smaka på livet, var ett nyfiket barn som med tindrande ögon smakar sig fram i livet. Fyll en bägare med allt du vill ha, drick av det och njut. Stressa inte. En dag kommer du se tillbaka till var du är just nu. Den dagen kommer du ångra dig om du inte tog till vara på livet, på det livet som pågår just nu. Minns flickan du var, kom ihåg vem du vill bli på äldre dar. Men släpp nu blicken från backspegeln och släpp blicken från horisonten.” När jag sen prövande sträcker mig efter henne så försvinner hon.
Jag ser åter den unga kvinnas ansikte i spegelbilden. Hon ler nu och hon sträcker fram sin hand mot mig, jag möter hennes hand, och där är hon. Jag ser den äldre damens leende och den unga flickans pigga ögon. Jag ser lekfullheten, jag ser visdomen. Jag ser allt det som format henne, jag ser allt det som hon en dag kan bli. Jag ser henne, precis som hon är, här och nu – full av potential men samtidigt så fulländad.
– Det är ju hon.
