Hur vågar man vara sig själv? Hur vågar de som sticker ut att faktiskt göra det? Var kommer deras mod ifrån? Det där modet att vara sig själv helt utan filter? Jag är så enormt imponerad av alla dem som vågar stå emot normerna i vårt samhälle. De som vänder på det och som vågar göra revolt. De som visar att det som samhället anser vara deras avvikelse, istället är unikt och något positivt som gör dem speciella. Som Lina Watz sa i programmet Vinnarskallar: ”Jag kände direkt när jag fick på min protes att fan vad snyggt det här är! Jag är stolt över att vara amputerad!” Det är så coolt och modigt av henne att ha den inställningen tycker jag! Eller som alla dem som vågar komma ut ur garderoben, utan att veta vad de kommer att mötas av i skola, på jobb eller bland sina vänner. Alla de som vågar stå för vad dem tror på och som vågar uttrycka sig trots rädslan som antagligen finns där för hur de ska bli bemötta. Jag är så imponerad av alla er, ert mod och er enorma styrka! Ibland kan jag tänka mig att många människor lever bakom en fasad, man kanske är osäker och det kanske känns skönt att bara få smälta in, inte synas och inte göra något väsen av sig. Men å andra sidan, vad gör man för skillnad här i världen då om man är en liten tyst grå mus? Du gör dig själv en otjänst, för i slutändan tror jag vi blir olyckliga av att gömma oss och inte vara den vi innerst inne vill. Genom att vara oss själva och våga stå för det så kan vi också lära alla andra något och vara en förebild för andra, att få fler att våga. Undra när vi ska sluta att lägga vår uppmärksamhet på allting omkring oss, istället för att bara se till oss själva. När ska vi sluta uttrycka våra kränkande åsikter om människor vi inte känner? När ska vi sluta att lägga oss i andra människors liv? När ska vi sluta med att lägga energi på att bry oss om hur andra ser ut, eller varför andra gör som de gör, eller varför andra tycker som de gör, eller varför andra känner som de gör? När ska vi inse att vi kan bara börja med oss själva? Det finns inte någon som är perfekt, vi är människor och vi har alla fel och brister. Vi har alla begått misstag, men de där misstagen är sådant som vi behöver jobba på. Varje individ jobbar med olika delar i livet, och vi kan omöjligt veta vad andra människor jobbar på inom sig själva. Därför bör vi inte heller lägga energi på att bry oss så mycket om vad andra gör eller inte gör. Kan vi inte bara låta alla få vara precis som dem är? All den energin som vi ödslar på andra, kan vi istället lägga på att jobba med oss själva. Jag önskar att alla människor bara kunde få vara sig själva utan att bli utsatta för kränkningar på olika sätt. Kan vi inte bara ”steppa upp” oss lite grand, växa till oss och ta till oss den insikten att det finns ingen norm och heller därför inga avvikelser. För vi är alla olika, vi har olika utmaningar i livet och olika saker vi ska lära oss. Jag tror att när mänskligheten vuxit till sig och utvecklat sin medvetenhet, den dagen kommer vi vara fullt fokuserade på oss själva och inte ha tid att bry oss om vad andra gör eller hur andra ser ut. Då kommer vi vara så fokuserade på att jobba med oss själva och att utveckla oss. Men tills dess så kan vi väl hjälpas åt att påminna varandra om det inte finns någon ”norm”, utan vi alla är unika. Så återigen, en stor klapp på axeln full av beundran, till alla er där ute som har tagit på er ansvaret som världens förebilder. Alla ni som vågar visa samhället att det är okej att vara sig själv även om det inte är vad andra förväntar sig och till alla ni som verkligen vågar stå för vad ni tycker och tror på, ni är så enormt modiga!
Isberg
Ibland får jag påminnelser om insikten om hur olika långt vi alla har kommit i livet. Något som är en självklarhet för mig själv är något som kanske inte ens finns på kartan för en annan. Det är viktigt att komma ihåg att alltid respektera alla oavsett hur långt vi har kommit i vår utveckling. Det kommer alltid finns någon framför dig och någon bakom dig. Det är så lätt att döma en person. Det skrämmer mig ibland att höra hur vi människor kan uttrycka oss om människor som man egentligen inte känner. Det kan vara kändisar, som man anser att man känner, helt enkelt utefter vad tidningarna skriver. Eller det kan vara en bekant, någon på jobbet eller någon i affären. Vi ska vara försiktiga med att döma andra tycker jag. Vi vet inte överhuvudtaget vad den personen har i sitt bagage eller vad som pågår inuti den personen. Det finns ofta anledningar till att vissa beter sig som dem gör, och vi vet väldigt sällan den anledningen. Istället för att uttrycka sig om att någon är konstig eller knäpp, så tycker jag vi ska tänka ett steg längre. Vad kan det bero på att den personen uppför sig så? Vad har den kanske fått vara med om som format den? Eller är vi inte intresserade av att fundera kring andra människor så ska vi låta bli att uttrycka oss om saker vi inte vet något om. När jag för några år sedan inte mådde så bra och precis hade fått min första panikångest attack, så fick jag mig en riktig funderare. Jag vet att jag en dag gick på ett köpcenter med mycket folk i omlopp och tittade på dem jag mötte. Alla dessa människor hur uppfattade dem mig, funderade jag på. Ja, lugn och glad säkerligen? Det är det vanligaste jag får höra i alla fall. Jag höll omedvetet upp en bra fasad kanske. Men herregud så fel det skulle ha i så fall? För just då mådde jag ju så dåligt att jag helst skulle vilja gå och gömma mig. De jag mötte visste egentligen ingenting om mig. Jag tycker liknelsen med isberget är väldigt bra. Att vi ser andra människor som ett isberg, vi ser bara 10%, resterande 90% ligger under vatten och det kan vi inte se eller veta någonting om. Tänk alla de människor som jag mött i mitt yrke som säljare i butik under alla dessa år, självklart har jag också ibland uttryckt mig dumt om människor och undrat varför någon beter sig sådär eller ser ut sådär. Nu fick jag verkligen insikten att herregud så lite jag har vetat om alla dem jag mött! Precis lika lite som alla de där människorna på köpcentret jag mötte visste om mig. Kanske har flera av dem jag mött mått precis lika dåligt som jag? Eller varit med om ännu värre saker? Saker som inte ens existerar i min värld? Jag tror, hur lamt det än kan låta, på kärleken. Det är början och slutet. Vi återkommer hela tiden till kärleken. Det är i slutändan det vi alla vill ha. Vi vill bli älskade. Jag tycker att vi ska försöka tänka mer kärleksfullt, både om oss själva och om våra medmänniskor. Vi kan försöka vara mer förstående och respektera att alla är unika och i olika stadier i sin utveckling livet ❤️