Har du någonsin blickat in i en annan människas ögon och känt att det finns något djupare mellan er? Att det finns något välbekant, en känsla av ”hemma” eller en djup samhörighet? En känsla av ni setts tidigare? Du kan då vara säker på att detta är någon du fått återse från ett tidigare liv. Många är dem som skräms av det vi kallar döden. Det kan vara ett mörkt och tungt ämne. Det här inlägget är inget sådant, tvärtom, detta handlar om när du får återse en älskad, någon du levt med i ett tidigare liv. Jag vill bara tillägga att jag skriver utifrån min tro och min upplevelse här. Sedan är det alltid upp till dig att känna hur du känner inför det, vad som resonerar med dig och själv välja din egen sanning. Men min sanning är att vi aldrig dör. Våra själar reser vidare när vår fysiska kropp är gammal, sliten och till sist förbrukad. Vi har haft flera tidigare liv, och vi kommer få nya liv framför oss. Vi kommer till jorden för att lära oss, för att utvecklas, för att nå en högre medvetenhet. Vi lär av våra medmänniskor. Ibland är vi läraren för någon annan, ibland är vi eleven. Tidigare liv är något enormt fascinerande. Som en sak är hur vi kan bära på trauman från upplevelser bortom detta livet, som sträcker sig så långt tillbaka som till liv innan detta. Kanske har du alltid haft ett speciellt beteende, en speciell känsla, en speciell rädsla som du inte kan förstå, hur mycket du än letar i ditt förflutna så kan du inte förstå hur den uppstått? Detta är ett sådant tillfälle där det kan finnas sådant som ligger kvar från tidigare liv. Jag har själv flera egna upplevelser där jag har fått återuppleva mina tidigare liv, som har kunnat förklara mycket för mig som jag tidigare inte förstått. Beteenden och mönster i mitt liv som uppkommit från tidigare liv. Om vår själ aldrig dör, så blir det logiskt att vi alltid bär med oss de upplevelser som vi haft tidigare, lagrade i själens minnesbank. Har vi, av någon anledning, inte bearbetat dem färdigt tidigare så ligger dem där som öppna sår. Genom att bli medveten om dessa, och att de ligger i vårat förflutna och inte längre kan skada oss så kan vi få möjligheten att läka det där såret. Låta varet och skiten komma upp så att ett fint litet ärr kan bildas istället. Vi kan då äntligen släppa den rädsla eller bryta det mönster vi tidigare haft och bli fria! Har du någonsin blickat in i en annan människas ögon och känt att det finns något djupare mellan er? Att det finns något välbekant, en känsla av ”hemma” eller en djup samhörighet. En känsla av ni setts tidigare? Du kan då vara säker på att detta är någon du fått återse från ett tidigare liv. Hur fantastiskt är inte detta? Jag blir så rörd av bara tanken. Kanske levde du tillsammans med din stora kärlek i ett tidigare liv, ett liv som på något sätt avslutades på ett sätt som ingen av er önskade? Jag har själv återupplevt ett tidigare liv och hur min älskade togs ifrån mig genom döden. I det livet visste jag inte mer, jag trodde inte man någonsin skulle kunna ses igen. Så jag blev helt totalt krossad och jag levde olycklig resten av det livet, tills jag en dag inte stod ut längre. Det är en mycket tragisk historia. Men det vackraste av detta är att jag idag, i detta liv har fått återse den personen. Den personen som jag älskade av hela mitt väsen, som togs ifrån mig genom en olycka som gjorde att hon dog. Idag, i detta liv, så har jag fått turen att återse henne, idag är hon min vän. När den insikten träffade mig, att här är jag idag, levande, i en ny tid, på ett nytt ställe och här återses vi på denna jord, på samma ställe i världen. Allt detta bara för att vi som själar har en så djup kontakt till varandra och för att jag dessutom skulle få denna insikten och lärdomen. Ungefär som på en teater, där skådespelaren ibland går av scenen, men bara för att gå in bakom kulisserna för att byta kostym innan de åter kommer ut på scenen igen. Oavsett vilken kostym vi har så är vi densamma där innanför, och vi kan, trots den nya kostymen, känna igen varandra, nämligen på ögonen. Det ligger mycket i uttrycket att ögonen är själens spegel. Tänk bara så vackert det är att få chansen att ses igen, ett liv i en svunnen tid där vi inte fick leva det liv till fullo som vi önskade. Nu har vi givits en ny chans. Vi har längtat efter varandra, så länge och till sist har vi kommit ut på scenen i samma stund bara för att äntligen få återse varandra, för att efter all denna längtan få hamna i varandras varma trygga famn igen. En stark kärlek och en stark förbindelse mellan två själar kan aldrig försvinna. Inte ens det som vi kallar döden kan skilja dessa två åt. Livet är på så sätt evigt, och kärleken mellan två själar kommer föra dem samman igen. Oavsett om det är i nästa liv, eller om det är i just denna stund.
Själslig läkningsprocess
Alla mina inlägg som jag gör här på bloggen är personliga, allt jag skriver är hämtade utifrån egna erfarenheter, tagna ur mitt eget liv, lärdomar som gett mig insikter och som väckt tankar som jag gärna vill dela med mig till dig som läsare. Men idag blir det ett inlägg som är lite mer personligt än övriga inlägg, men jag hoppas att detta skall kunna vara till nytta för dig, ge dig mod att öppna upp eller vara till tröst för någon annan som känner igen sig i det jag skriver. Idag skriver jag lite om hur jag upplevt när den själsliga läkningsprocessen tagit fart inom mig. Den senaste tiden i mitt liv har varit ganska tumult, detta på grund av den enorma läkningsprocessen som startade i mig vid årsskiftet 2019-2020, som har speedat upp min personliga utveckling. Karma, tidigare liv och oläkta sår har alla kommit på löpande band och avlöst varandra. Det har varit en enorm prövning på alla nivåer i livet, som framförallt har kantats av så mycket tvivel. Tvivel på min egen inre röst, tvivel på livet, tvivel på kärlek, tvivel på vänskap, tvivel på min kapacitet, ja tvivel på allt. Tillit har varit min livboj i detta mörka och djupa vatten av tvivel, något jag först inte ville ta hjälp av men som jag nu tvingats inse varit mitt enda hopp. När vi genomgår dessa läkningsprocesser, där saker från vårat förflutna blandat med utmaningar i nuet dyker upp en efter en, så kan det vara lätt att tappa fotfästet. Ibland har det känts som om jag stått mitt i en storm på ett halt berg vid havet, där jag försökt hålla balansen, att stå stadigt, men ibland har jag inte lyckats, utan jag har fallit. Men det är okej, så länge man inte ger sig, och tar sig upp igen! Tilliten har jag övat på, när jag väl fallit så har tillit kommit där som den räddande bojen på det stormiga havet. Tilliten till att allt en dag framöver kommer bli bra, tilliten till att det finns ett högre syfte med detta jag genomgår som jag själv ännu inte kan se, tilliten till att jag en dag kommer att se tillbaka på detta från ett lättare och ljusare ställe i livet, kanske till och med med tacksamhet för allt det jag lärt mig och för att det gjort mig tuffare och starkare. Redan idag kan jag faktiskt blicka bakåt någon månad och känna tacksamhet för det jag genomgått, utan det hade jag inte kunnat bli den jag är just nu, eller kunna åstadkomma det jag ska i livet. Jag hade bett om att få skala löken, att hitta in till mitt autentiska jag, att läka och släppa allt jag inte har nytta av längre, och det är just detta jag fått med, bara det att allt har kommit i en sådan enorm fart, men jag är ändå tacksam. Det är så mycket detta har gett mig, sådant som jag kan använda mig av för att hjälpa andra människor. Att själv genomgå en ”skärseld” ger mig förståelse när andra människor är där, då kan jag vara den som står vid deras sida. Dessutom tror jag att genom att uppleva alla de starka känslor jag gjort så kommer jag kunna gestalta dessa så väl i min kommande bok. När man skriver medan man är i affekt så är jag säker på att den autentiska energin man förmedlar kan gå rakt in i läsarens hjärta och påverka extra starkt. Jag är fortfarande på den där resan, jag känner att jag fortsätter att prövas var dag, även om det går lite i perioder. Känslan av att vara bipolär har dykt upp, ena dagen är allt på topp och jag är full av energi, för att sedan till nästa dag störta rakt ner i djupet då jag helst bara vill gå och gömma mig och dra täcket över huvudet. Men jag vet också att många andra människor känner av detta, och det har också att göra med skiftet i energier som vi är inne i just nu i världen. Det är ungefär som om att vi ska hitta rätt frekvens, som att vi ska byta radiokanal och det kan vara lite svårt att ställa in rätt kanal på radion, det kan vara lite svårt att hitta det exakta läget där det är helt utan brus. Allt detta är en lång historia och väldigt personlig, men en dag kommer jag dela med mig av denna resan. För om det är något jag har förstått så är det att jag ska dela med mig av allt jag genomgått, att alla mina anteckningar kring det jag upplever en dag kommer få samlas, redigeras och göras om till ett format som passar att bli läst för allmänheten. Jag ser fram emot att en dag få dela med mig av detta, att få berätta för andra, att få inspirera, att få trösta, att äntligen få förklara allt. Just nu är allt i denna läkningsprocess så färskt, så nytt, så skört att det måste få stanna hos mig, men en dag så ska jag dela allt med er där ute. Tills dess kommer jag fortsatt hålla er uppdaterade på bloggen, och jag kan redan nu avslöja att det kommer inom kort komma en serie inlägg på ett mycket spännande tema! Detta ska bli så spännande och framförallt att få höra eran respons på detta. Till dig som just nu befinner dig i en liknande läkningsprocess i livet, till dig vill jag säga två ord – acceptans och tillit. Acceptera det du känner och upplever, även om du inte gillar det, säg då ”jag accepterar att jag inte gillar det jag upplever just nu”, detta avdramatiserar känslor och lossar dess hårda grepp kring dig. Sedan så känn tillit till att allt du upplever har ett syfte, ha tillit till att du är stark nog för detta, ha tillit till din magkänsla. Jag vet så väl att det kan vara svårt att ta in när man är
