Livet är bra spännande. Det går upp och ner, ner och upp, ibland långsammare, ibland snabbare. Det är som en berg- och dalbana. Ibland är det som att åka den i mörkret. Vi vet inte vad som väntar precis framför oss, likaväl som den kan stupa neråt i full fart så kan den också gå uppför i långsamt tempo. Dagens inlägg handlar om just detta, hur lite vi vet om livet, hur saker och ting kan bli helt annorlunda än vad vi tänkt oss, på ganska kort tid dessutom. Eller ja snarare, hur vi ibland inte kan styra vart vi ska, det är tillfällen då vi bara ska åka med. Jag trodde att jag hade saker och ting ”figured out”, som det praktiska engelska uttrycket lyder. I perioder i livet har jag, med stor mörda och ofta med ett stort motstånd , släppt ratten och satt mig i baksätet. Jag vill ju så gärna vara med, ha en hand på ratten. Kontroll, kallas det. Jag vill ha kontroll, för att jag tror mig veta var jag ska och vilken väg som är bäst för mig. Men så kommer det tillfällen i livet som överraskar, ja som verkligen rycker undan mattan under fötterna. ”Haa, nä du, det var inte rätt väg att gå!” Jag kliar mig i huvudet, men vad är det här nu då? Vad ska det här föreställa? Det här var INTE vad jag hade tänkt mig, åh nej, långt ifrån! Jag skakar på huvudet och håller ut handen framför mig för att i protest visa att, åh nej dit ska jag inte! Nä, det hade jag redan bestämt, jag skulle INTE åt det hållet i livet, det var ju det ENDA jag visste säkert, att om det var någonstans jag INTE skulle så var det åt det hållet. Men så står jag där och pressar bort, nej nej nej, inte dit! Men hur jag än gör så verkar det som om det där kommer allt närmare ändå, det liksom smyger sig på mig, slingrar sig omkring mig, nästlar sig in och så plötsligt så står jag där. Där, på det stället i livet, åt den riktningen jag absolut inte skulle gå åt. Genom att tydligt ha tagit avstånd, med händerna ut från kroppen för att visa, att åh nej kom inte nära mig, jag vet att den vägen inte är rätt för mig, så sakta sakta så kommer det ändå närmare mig. Förvirrat ser jag mig omkring, vad är det som händer, frågar jag mig själv? Det här skulle inte hända? Detta var DET SISTA som skulle hända, detta var det enda jag trodde jag var säker på. Så vad hände då? Allting är inte alltid vad det verkar vid första anblicken har jag lärt mig. Naiv är jag som tror att jag har någon typ av x-ray blick, som kan både se, känna och veta sanningen vid en första anblick av något. Men saker och ting är ibland täckta av saker, av murar, av lager, av smuts. Och hur ska man då kunna se sanningen, det autentiska, kärnan, som finns där innanför om allt ligger skyddat och dolt? Vid en närmare titt, när man börjar röra runt där lite, först då kan man få nys om någonting annat som vilar där innanför. Långsamt så skalas löken av, ett i taget så faller det bort. När första skalet åker av och jag gör min första positiva, och mycket överraskande upptäckt, så tänker jag att det kanske bara råkade vara en sak jag faktiskt gillade med löken som jag först ansåg som något dåligt. Så jag lägger ingen större vikt vid det, för som sagt, jag har ju redan bestämt mig att jag ska ändå inte åt det hållet i livet. Men sen är det som om den där löken börjar skala av sig själv, utan att jag valt det. Skal efter skal åker av, och för varje gång blir jag mer och mer överraskad av det fina jag hittar där innanför. Men jag är fortsatt bestämd vid att jag ska fortsätta åt mitt förutbestämda håll i livet, och ska INTE ditåt, lök är inte min grej ändå liksom … Det är först när nästan hela löken är skalad och jag stannar upp och ser på den glänsande ovala lilla löken som är kvar där innanför, det är först då jag inser att allting jag har upptäckt när skalet fallit av har enbart varit positiva saker. Först nu kan jag förstå varför löken hade fläckar och jordfläckar på vissa ställen på sitt yttersta skal, det hade inte alls att göra med det som mitt intellekt sa vid en första anblick. Det fanns andra faktorer som låg bakom det, och inne vid kärnan är de ändå oviktiga. Ibland kan vi människor vara snabba att döma, att det där är inte för mig, den vägen i livet är inget för mig, för att vi tittar utan att se. Men vid en närmare titt så kan det faktiskt vara exakt rätt väg för oss. Det är just vid sådana tillfällen i livet som det är bra att sitta i baksätet och ge fasen i ratten! För hade vi styrt så skulle vi aldrig tagit den vägen, vi hade kört dit allt såg fint ut vid en första anblick, dit där vårat intellekt tyckte det såg trevligt och enkelt ut. Men när vi låter livet, magkänslan, universum eller vad du nu vill kalla det, hjälpa oss så kan vi ta oss till ännu bättre ställen i livet. Vägar eller platser vi inte skulle ha sett eller förstått med vårat intellekt. Sen är det dessutom väldigt spännande att ibland åka berg- och dalbana i mörker, speciellt när saker och ting dyker upp helt oväntat, som en snabb nerförsbacke som får det att kittla till härligt i magen. Känslan av ovisshet som snabbt kan förvandlas till eufori. Hold on tight and just let go.