Jag tror att vi alla någon gång, mer eller mindre, har velat undvika någonting som vi upplevt som jobbigt här i livet. Oftast så är det i grund och botten en känsla vi vill undvika. Kanske för att det är en jobbig känsla, något som skapar oro, något som vi har svårt att acceptera, eller en känsla som vårat intellekt inte tycker passar sig just nu. Återigen kommer jag in på det här med känslor – att de är själens språk. En känsla vill säga oss någonting, det är något som kommer ifrån hjärtat, ifrån vårat innersta. Men vi är många som gillar att springa. Det kan upplevas som det mest skonsammaste, som det mest bekvämaste, att slippa ta i tu med det där som värker, gnager, längtar, som vill göra sig hörda inom oss. Det är oftast lättare att inte känna, för ibland tycker vi att om vi känner för mycket känslor, då blir livet komplicerat … Men vi kan springa så fort vi bara kan, vi kan springa så långt bort vi bara kan. Vi kan fortsätta vardagen utan att stanna upp, vi kan boka resor, utflykter för att åka långt bort. Vi kan döva med mat, alkohol, socker, sex, shopping, allt som ger oss ett yttre stimuli kan verka dövande. Men tyvärr är det bara för en kort stund, efteråt kommer känslan tillbaka, kanske dessutom med ett sting av dåligt samvete. Och oavsett hur snabbt eller hur långt vi springer så kommer vi inse att den där flåsande känslan är kvar i nacken. Det spelar ingen roll vad vi gör för att förtränga, tysta eller döva det vi känner inom oss, för inom sinom tid kommer detta ifatt oss. När vi rymt ifrån mycket känslor under en lång tid, då kan det bli komplicerat, men någonstans måste vi alltid börja. Se inte detta som något fult eller jobbigt. Se detta, våra känslor, som något oerhört fint, oavsett hur svåra, jobbiga, opassande dem än är, så är det budskap till oss. Det är våra själar, vårat innersta som kommunicerar med oss och som vill vägleda oss framåt i livet! Om vi kan försöka att ge oss tid till att stanna upp och lyssna inåt lite oftare så behöver inte allt komma över oss på en och samma gång. Det behöver inte bli så stort och läskigt då så att vi måste rymma. Första steget är att bara acceptera de känslor som rör sig inom oss. Det behöver inte betyda att vi gillar situationen eller det vi känner, men att först bara tillkännage det genom att säga: ”Jag känner detta, jag gillar inte det men jag accepterar det ändå”, där har vi tagit första steget, från att rymma till att börja lyssna på våra känslor. Lev, älska, skratta, njut ❤️